3 veckor

Om 3 veckor är jag påväg till min värdfamilj! Man ser ju bara nedräkningar på när vi au pairer tar vår väska och åker från Arlanda, men det känns som om det här datumet är viktigare! Det är ju datumet som jag kommer kliva in i huset som jag kommer kalla hemma det närmaste året(åren? ;)

För övrigt är det ganska tråkigt att vara sjuk. Förhoppningsvis orkar jag jobba imorgon, som det känns nu kommer jag nog klara av det. På måndag är det dags att skicka efter mitt internationella körkort, tror det är det sista som ska fixas! Sen ska jag bosätta mig vid kopiatorn här hemma och kopiera alla viktiga papper bara. Det är några stycken.. 

Det går inte beskriva den här hunden i ord.. Han piggar upp en sjukling som mig! 

Sjuk..

 
 
Jaha. Dags att dra på sig en förkylning, inget jobb idag med andra ord! Annars så känns det som om dagarna bara flyger iväg för tillfället. Hur ska jag hinna med allt?! Är inte klar med projektet än. Men jobbar på och snart ska det nog börja bli ett litet ljus i tunneln. Min trogne projektvän Sofia skriver för fullt och ger mig lite ångest, men äh, det löser sig! Hon fyller år idag förresten! In och gratta henne på nattstad.se/sofiaholmqvistaupair! 

Längtan

Just nu känner jag bara att jag vill ta min väska och åka. Är så galet sugen på att få komma iväg! Det är 23 dagar kvar innan jag lyfter från Arlanda.. 23?! Enligt mig är det 23 dagar för många faktiskt.

Jag brukar tänka lite på det här med hemlängtan och att jag ska vara borta i ett år. Men grejen är den att allt finns förmodligen kvar när jag kommer tillbaka. Skillnaden är väl att träden har fått en extra årsring. För om man ser tillbaka på hur min vardag såg ut för ett år sen, så va den likadan. Visst jag gick i gymnasiet osv. Men jag satt i samma soffa på kvällarna och drack te ur samma muggar. Sannolikheten att jag fortfarande kommer kunna göra det när jag kommer tillbaka är väldigt stor. 

Många brukar säga att jag är modig som vågar göra det här. Att det är en läskig grej och att de aldrig skulle våga! Men hallå.. Tänk efter nu. Vad är det värsta som kan hända? Jo, att man inte trivs med livet som au pair och man tar sin väska och flyger hem. Det är det värsta som kan hända. Va det så farligt? Nej, juste. Dags att vidga sina vyer lite och testa på något nytt än mellanmjölksvardagen.

Jag är dock inte naiv. Jag vet att det kommer komma dagar när allt känns tufft och man längtar hem till 'det vanliga'. Men de andra dagarna kommer väga så mycket mer, de kommer vara fyllda med mitt livs äventyr! Ska några små jobbiga perioder få förstöra det? Jag kommer verkligen göra allt i min makt för att det här ska bli det bästa året någonsin! 

Nu längtar jag efter att få komma till USA och få en till familj, för det är så det känns, jag kommer få en andra familj. Hur coolt är inte det? Fatta att få krypa upp i soffan med två barn vars charm får mig att smälta! 





Fick lite hjälp av Allan att planera packningen igår. Dock vet jag inte riktigt hur han tänkte när han själv tar upp mer än hälften av den vikt jag får ta med mig!